Den bomb med tankar som sprängs i huvudet varje kväll förstår jag mig inte på. Varför ska kaoset i hjärnan göra att man ligger vaken halva nätterna? Dagen efter är man helt död och tänker "ikväll ska jag sova tidigare", men så sprängs den där jävla bomben framåt natten ändå. Så mycket tankar. Så mycket tankar om allt mellan himmel och jord och lite till. Så många man hatar, så många man älskar och så många man undrar över. Och framförallt sig själv. Hur är jag? Vem är jag? Åh, jag orkar inte allt detta känslotjafs. Kan man inte bara få vara glad som ett as och må sådär äckligt bra? Sådär när livet känns som en enda stor fantasivärld för det är så jävla bra. 

 

Förlåt för svordommar och fult språk, men jag försökte att inte tänka så mycket för en gångs skull.